25 januari har fantasyserien The Magicians premiär på SyFy (hur tänkte de med det namnvalet?) men de tjuvstartade genom att visa första avsnittet för några veckor sedan. The Magicians är baserad på en trilogi av Lev Grossman, som ofta har omtalats som en Harry Potter för vuxna, eller en Harry Potter med sex, droger och depression – ja, ni fattar grejen. Huvudpersonen är Quentin, som börjar på Brakebills College for Magical Pedagogy, där han ska lära sig magi. Riktig magi, alltså. För en nörd som Quentin – han är insnöad på en serie barnböcker om det magiska landet Fillory – verkar det vara drömmen, men det visar sig snart att det är både svårt, krävande och farligt. Det är en twist på klassisk coming of age-fantasy, där någon lär sig att hen är speciell, lär sig magi, hittar sin väg och växer upp till att uträtta stordåd. Här har karaktärerna redan växt upp, och även om de hittar magin och så hittar de inte nödvändigtvis sin väg och inte är de särskilt speciella heller.
Jag har läst den första boken och gillade den mycket, men det var några år sedan och jag kommer inte ihåg den tillräckligt bra för att kunna störa mig på ändringar. Bra läge! Efter att ha sett första avsnittet är jag försiktigt positiv. Det skulle kunna bli bra, men det behövs mer för att övertyga mig.
Jag gillar premisserna för berättelsen, jag gillar den smådeppiga stämningen och effekterna, glidandet mellan den vanliga och den magiska världen, men det är lite rörigt berättat. Förhoppningsvis är det bara ett pilotproblem.
Det som berör mest är det som händer Quentins kompis Julia. Hon gör också inträdesprovet till Brakebills, men misslyckas. OUCH. Känn på den, fellow fantasynördar. Att få bekräftat att magi finns, att se chansen att lära sig, men sedan bli avvisad och tillbakaputtad till det vanliga livet. Julia faller i bitar, men håller fast via att lära sig magi ändå. Det ska bli intressant att se vart hennes väg leder.
Jag störde mig på scener där en dansande tjejs rumpa filmas i närbild eller där en annan tjej blir attackerad på magisk väg och får sin tröja avsliten och blir fastbunden halvt avklädd. Jag fattar väl att det ska signalera ”vuxet, gritty, inte Harry Potter” osv, men seriöst, tills ni skildrar manliga kroppar på samma sätt kan ni behålla er jävla vuxenstämpel.
Det stora problemet är dock bikaraktärerna, i form av Quentins klasskompisar. Quentin känns rätt avstängd, men det är okej, det är rimligt att han är så. Men det är ”coola och sexiga” Margo (bokens Janet), vars attityd känns så påklistrad att jag behöver en skämskudde. Det är ”rebelliska” Penny och Kady, och med rebelliska menar jag att de har tatueringar och häftiga frisyrer och sitter och står lite slängigt. De har inte personligheter, de bara poserar. Blyga och superkompetenta Alice funkar bättre, men även hennes kroppsspråk känns väldigt överdrivet, och Elliot var väl den enda som kändes någorlunda som en levande människa. Men kanske rättar de problemen till sig senare, pilotavsnitt är ju ibland klumpiga i sina introduktioner. Jag hoppas att de blir mer än poser med tiden. Men om det är skådespelarna som är kassa är det värre. (Urgh, Margo.)
Jag tyckte också att det var lite konstigt att en del karaktärer var så aggressiva mot Quentins Fillory-intresse. ”Why do you have all that nerd-boy dragon porn shit, anyway – are you 12?” snäser rumskompisen Penny första gången de träffas. Jag menar, den här seriens främsta potentiella publik är ju de som gillar all that nerd-boy dragon porn shit. Vad försöker de säga till publiken? Skapa någon sorts underdogkänsla att sedan lyftas upp ur? Snälla, som om det behövdes. Att gilla fantasy är inte per automatik udda idag.